Utdrag ur Norrköpings Byggmästareförenings jubileumsbok vid dess 50 år

Året var 1894. Det gamla skråväsendet, som gett stadga åt förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, hade sedan länge upphört. Redan 1854 hade det ärevördiga byggmästareämbetet upplösts och överlämnat sin kassa till borgerskapets nödhjälpsfond. Byggmästarna var inte längre hantverkare utan företagare och entreprenörer, de anställda inte längre gesäller, lärpojkar eller drängar utan byggnadsarbetare.

Grunden hade således lagts för det nuvarande systemet med klart urskiljbara parter på arbetsmarknaden. Arbetarna hade börjat organisera sig och samordnade strejker var inte ovanliga. Det började bli nödvändigt även för byggmästarna att sluta sig samman.

Fem år tidigare hade det bildats en byggmästarförening i Stockholm och vid ett byggmästarmöte i Göteborg 1893 skisserades en landsomfattande organisation. Det var då självklart att Norrköping, som var den stora, ekonomiskt och industriellt dominerande staden i östra Götaland, skulle utses till huvudort för östra kretsen.

Den 20 februari 1894 bildades därför Byggmästareföreningen i Norrköping som underavdelning av Sveriges Byggmästareförening. Föreningen fick från början 12 medlemmar:

Byggmästaren
CJ Andersson, 54 år

Byggmästaren
Svante Håkansson, 39 år

Konduktören
Gustav Ph Olander, 55 år

Byggmästaren
Anders Pettersson-Hamström, 39 år

Byggmästaren
E F Stenberg, 48 år

Arkitekten
Gustaf Paulson, 32 år

Stadsarkitekten
K L Flodin, 37 år

Byggnadsinspektören
C A Larsson, 32 år

Byggmästaren
Ernst Andersson, 23 år

Arkitekten
P A Löfgren

Byggmästaren
Oskar Nylander
(bildade snart lokalavdelning i Linköping)

Byggmästaren
Fr Aug Påhlman
(bildade snart lokalavdelning i Linköping)

Sitt nuvarande namn, Norrköpings Byggmästareförening, fick föreningen först 1907, då den omorganiserades för att kunna anslutas till Arbetsgivareförbundet.